23.01.14 - När min bästa egenskap blir den sämsta…..

Vad är det som skiljer en elitidrottare men några härliga segrar i sin meritlista från en del andra idrottare?

Ja, det kan ju vara många faktorer som skiljer mellan två idrottare. Talang är en faktor som vi föds med, träningslusten och viljan att utvecklas vidare är några faktorer som vi utvecklar genom livet. Men den mentala tuffheten då? Den tror jag man delvis har med sig från sin födelse. Kan ju bara se i djurvärlden, att studera en valpkull är så intressant! Det har jag gjort några gånger i livet, jag älskar ju hundar som ni kanske vet?!. Har varit med och valt valp vid två tillfällen. De små söta valparna har samma gener och samma uppfostran, men redan när det är 6-7 veckor gamla märks stora skillnader i valpkullen. Någon är lite tuffare och går iväg på egen upptäcktsfärd, andra biter sina syskon i öronen och vissa blir nästan bortstötta och får knappt plats att dia. Alla är olika och den mentala inställning styr mycket hur hundvalpens vardag blir.

Även den mentala inställningen styr en elitidrottares vardag! En egenskap som givit mig de allra härligaste segrarna och upplevelserna men som faktiskt även kan vara med och direkt förstöra för mig. Det är förmågan att bortse från kroppens signaler att ”roa ned sig”- kroppens inbyggda bromssystem. Att lära sig hantera den smärtan det blir att åka riktigt fort. Det är faktiskt inte alls så farligt när formen är god och kroppen lyder minsta vink. Då är det tvärtom riktigt skönt att känna hur lungorna riktigt ”blåses” ut samtidigt som jag kännes vilken kraft man kan skapa på sina skidor, i löpskorna eller på rullskidorna. Man nonchalerar kroppen signaler att sakta ner och når framgång på det. Det är ju det vi delvis tränar på, att ligga så nära max som möjligt.

Väl framme i vackra Schweiz kändes det riktigt bra dagen innan när jag testade mina skidor och tävlingsbanan. På tävlingsdagen kändes det bra ut från starten! Hade en positiv känsla och trodde att det skulle bli en riktigt bra dag i spåret. Men plötsligt sker någon som jag aldrig varit med om tidigare i mitt idrottsliv. Det är som en strömbrytare plötsligt slår av skidåkerskan Sandra, jag märker inte riktigt vad som sker. Men visst blir det en lucka till tjejen framför. Stressar inte upp mig utan tänker att den täpper jag lätt till, snart är det ju dessutom ett längre stakparti. Men det går inte, kroppen är plötsligt död och matt. Har bara åkt 5 km och farten har absolut inte varit för hård för min del. Resterande 47 kilometer blir bara en enda lång fight mot mig själv och kroppen. Plågar mig lika mycket som de gånger jag vinner lopp, men skillnaden är att här mår jag dåligt. Tänker dock på att varje lopp är viktigt för totalcupen och biter ihop och kör det jag kan. Ser en av mina ryska konkurrenter ligga och halvgråta vid sidan av spåret när jag passerar. Hon har gått på en ”smäll och kollapsat i höghöjden. Kan inte låta blir att en kort stund funderar på om det plötsligt kan ske även för mig så som det känns i kroppen, men fortsätter jobba på och kämpa resten av loppet. Går nästan hela loppet för mig själv, ända tills jag blir passerad av en del herråkare. En liten glädje var när jag ser Rikards Tynell passerar mig i ledning, så kul! Mitt team samarbetar ju med bröderna Tynells på drickalangning så mina två servicekillar ”feedar” tillsammans med Tynells två. Med servicekillen från Salomon och min teamkompis Majkens pappa täcker vi upp banan fint. Det är inte närings-/vätskebrist som gör att jag åker långsamt.

Väl i mål funderar jag på vad som skedde?! Kroppen mår inte helt bra, kan det varit höghöjden? Men jag brukar allt kunna åka även där. Packar ihop i vackra Engadindalen, åker förbi St. Moritz och visar några fina platser för min vän Peter som i alla fall fick vara med o serva fram en herrsegrare. Det var riktigt kul! Gillar Rikard Tynell, han är en snäll och trevlig kille som kämpat i många år och då är det kul att ha plötsligt slår till och skrällvinner! Svänger förbi vallakillen och tackar för fina skidor och hämtar upp resten av min utrustning. Än så länge mår jag ok och vi åker de dryga 20 milen ner till Milano för att sova en natt där innan det är dags flyga hem nästa dag.

När jag skall börja fixa det sista med bagaget på morgonen känner jag att kroppen inte är ok. Den måndagen blir det värsta och längsta på MÅNGA år. Fy farao! Uppe i flyget mår jag illa, har ont i rygg och nacke, är yr och har världens huvudvärk. Känner mig även varm ena stunden för att frysa i nästa, kallsvettas gör jag! Väl framme på Gardermoen flygplats får Peter köra min bil till Oslo, framme vid lägenheten får bagaget bli kvar i bilen. Det enda målet jag har är att komma mig till sängen där. Blir dock inte bättre utan ännu sämre ut på kvällen. Måste ringa till sjukvårdsupplysningen i Norge. De vill sända ut folk till mig, jag protesterar inte. När väl sjukvårdskillarna kommer vill de ha med mig till sjukhuset. Där blir jag kvar över natten och är i en feberdimma med världens huvudvärk. Blir förflyttad nästa dag till ett annat sjukhus. Där är de duktiga och jag får diagnosen Influensavirus A. Efter två sjukhusnätter så är jag lite bättre och får komma tillbaka till lägenheten. Har fortsatt feber som är närmare 40 grader så är väldigt lugn. Nu fattar jag varför det gick som det gick i loppet. Hade det här viruset innan i kroppen, så bröt det säkert ut under tiden jag pressade mig där i höghöjden i 52 km. Blev nog smittad under flygturen ner till Italien eller på flygplatsen. Den egenskapen att kunna pressa sig trots kroppens motsatta signaler, är denna helg direkt farlig. En av mina bästa egenskaper blir plötsligt den sämsta….

Tyvärr var det tufft att få influensa, att jag tävlade omedveten med den i kroppen i höghöjd är ju inte bra. Tvingas tyvärr stå över Marcialonga, är så tråkigt! Men jag har en egenskap till som jag bara måste lite på, det är den att inte ge upp i första taget. Nu är Vasaloppet mitt mål, då kommer jag lagom taggad när mina motståndare är lite slitna av säsongen. Får tänka så, sätta upp nya mål och jobba mot dem. Det viktigaste är dock hälsan så nu prioriterar jag att bli helt frisk. De gångerna jag vunnit Vasaloppet så har det inte gått på räls i början…..

Lycka till mina teamvänner på Marcialonga och alla andra jag känner som är på plats i vackra Italien!

Tack till min vän och servicekille/chaufför Peter, vallaren Vegard, Salomons servicekille Guillaume samt Tynells team för er support/samarbete under helgen i Schweiz! I will be back…har ingen feber nu men luftrören är inte helt bra än. 

Samarbeidspartnere

1 2 3 4 5 6 8 1 2 3 4 5 6 8 1 2 3 4 5 6 8
RSS
For alt materiell på denne websiden www.skisandra.com gjelder copyright.
For dem som vill anvende material kan kontakte meg så kan jeg eventuelt sende bilder.